Review of “From Good to Great” by Jim Collins
Jim Collins beskriver i boken vad som utmärker såkallade “GtG-företag”. Ett GtG-företag är ett företag som har tagit klivet från “Good” till “Great”. Totalt så har författaren hittat 11 stycken sådana företag (han har utgått från de 500 företagen som ingår i S&P 500 som är ett index som innehåller de 500 största företagen noterad på amerikanska börsen). Kriterierna för att de skall kvala in i denna GtG-kategori är att de ska ha uppvisat en ackumulerad aktieavkastning i linje med eller under marknadsindex under 15 år. Efter det skall företaget genomgå en förändringsfas för att sedan under 15 år ha en ackumulerad aktieavkastning som är minst tre gånger större än den ackumulerade marknadsavkastningen. För att kunna finna särskiljande faktorer som utmärker dessa företag så konstrueras sedan en pool utav jämförelseföretag. Denna består utav två grupper. Den första gruppen bestod av direkta jämförelseföretag, dessa var i samma bransch som GtG-företaget och hade liknande förutsättningar vid förvandlingstidpunkten men har inte lyckats bli ett mästarföretag. Den andra gruppen består av företag som lyckats göra ett tillfälligt lyft och uppnå mästarföretagsstatus men inte lyckats med att vara varaktiga.
Redan här så ställer jag mig frågande, inte direkt till själva studien utan till författarnas språkbråk. Är inte mästarföretag något bredare än endast ackumulerad aktieavkastning? Termen känns i mina ögon en aningen missvisande, ty jag anser att ett mästarföretag även bör fokusera på etiska aspekter och ta sitt samhällsansvar. Ett mästarföretag är vidare i mina ögon ett som har en sund personalpolitik och humana värderingar. Detta är inget som nämns i boken, dock så kan det såklart vara underförstått att företaget inte kan vara högpresterande under en lång tid utan att ta hänsyn till omvärlden och sin personal. Men då detta inte nämns någonstans i boken så antar jag att detta inte är en förutsättning. Således så känns termen mästarföretag totalt missvisande, “högpresterande” eller möjligtvis ”hyperavkastande” känns mycket mer rättvisande. Detta gör inte studien mindre intressant, det är ett intressant ämne att studera vad som utmärker företag som vida presterar över marknaden i stort. Men man måste komma ihåg till vilka kriterier man har valt ut företagen på och vad dessa symboliserar.
Collins hittar i sin studie sju stycken enligt honom särskiljande drag som uppfylls utav de företag som han benämner som “mästarföretag” men som inte finns hos jämförelseföretagen.
1.En utmärkande typ av ledarskap som de benämner som “Nivå 5 ledare”. Detta är ledare hängivna att uppnå resultat och som kan kombinera ödmjukhet med professionalism.
2. Först vem sen vad. Först måste man hitta rätt folk och sätta dem på rätt positioner i företaget. Sen utifrån dem forma företagets strategier.
3. De slutade aldrig tro på att på att de kan och kommer att segra i slutändan men var även så pass insiktsfulla att man vågar se den bistra sanningen i vitögat.
4. Något som han kallar “igelkottskonceptet” som är en slags utveckling av kärnkompetensresonemanget. Det gäller att hitta ett affärskoncept som uppfyller “de tre cirklarna”. De tre cirklarna är en bild på tre cirklar som sitter ihop och i mitten av bilden så skär alla tre varandra. I cirklarna står det “Det företaget brinner för”, “Kärnan i företagets modell” och “Det man kan bli bäst i världen på”. Kort sagt så är det kärnkompetensresonemang men att man även ska ställa sig frågan om förtaget kan bli världsbäst på detta.
5. De har en kultur präglad av disciplin
6. De har en unik syn på tekniken, de använder den inte för att initiera en förändring utan använder den för att accelerera eller underlätta förändringar. Men de visar sig att teknik inte är en primär orsak till att uppnå mästarklass.
7. De lät förändringsprocessen ta sin tid och stressade in fram den, det fanns inget mirakelögonblick där allt förändrades utan det var ett envetet gnetande under lång tid.
Collins går metodiskt igenom respektive egenskap och beskriver dessa utifrån sina mästarföretag.
Detta är mycket intressant läsning ur ett företagshistoriskt perspektiv, man får en unik inblick i olika företag och vilken typ av strategier och fokus som de har haft utifrån de fem egenskaper som Collins har definierat. Vidare så finner jag resonemanget om de s k Nivå 5 ledarna som den absolut intressantaste biten. Den personlighetstyp som Collins beskriver är inte den som jag först tänker på när jag hör talas om framgångsrik företagsledare. Han beskriver timida och ödmjuka människor som inte framhåller sin egen insats utan istället framhäver andras prestationer. Det är absolut inga mesiga ledare utan är väldigt tydliga och målmedvetna men de har inget behov att höja upp sig själv. De övriga kriterierna är också intressant läsning, men är kanske inte några nya revolutionerande insikter. Men ur ett beskrivande perspektiv så är det nog så intressant att även läsa om dessa då man får en bra beskrivning ur hur det har sett ut på dessa företag som har vida överkastat aktieindex.
Jag anser att boken bör ses med ett sådant mer beskrivande syfte i åtanke. Collins försöker å andra sidan att se boken som svaret på hur ett företag når och lyckas bibehålla en avkastning som vida överträffar marknaden. Se t.ex. på citatet nedan som är hämtat ifrån sida 29 i bokens inledning.
“Den (boken, Rasmus anm.) handlar om hur man förvandlar en ordinär organisation från det vanliga till det mästerliga”
Men jag anser att Collins har fått riktningen på implikationerna aningen om bakfoten och vänt dem åt de hållet som han vill. Studien är som tidigare nämnt utformad genom att man har plockat ut en grupp företag och kontrollerat vad som utmärker dem jämfört med en jämförelsegrupp. Således är de egenskaper som Collins hittat en nödvändighet för att kvala in i den kategorin som han har definierat. Men studien säger inte att detta är en garanti. Ty då måste man göra tvärtom. Då måste man först plocka ut alla företag med dessa sju egenskaper och sedan se om de är företag som lyckats transformera sig från normala till så kallade “företag av mästerklass”. Men som studien nu är genomförd så går alltså implikationen ”mästerföretag” à “uppfyller de sju egenskaperna” inte “uppfyller de sju egenskaperna” à ”mästerföretag”. Det är en väldigt stor skillnad på dessa två påståenden och de måste tolkas utifrån det som de faktiskt säger. Så den frågan som jag ställer mig direkt är således, hur många av de resterande “icke mästerföretagen” på S&P 500 uppfyller dessa 5 kriterier. Ett exempel är att Collins talar mycket om egenskap nr fyra, som innebär att företaget vågade byta riktning och ta ett revolutionerande steg. Jag tycker att det hade varit högst intressant att se hur många företag som bytt riktning radikalt där det slutat med att de gjort stora förluster.
Detta är inget som i sig gör studien och boken mindre intressant men det är bara det att jag ogillar det faktum att de sju utmärkande egenskaperna framställs som ett framgångskoncept och inte som förutsättningar för att man eventuellt skall kunna uppnå Collins definition på företag som lyckats ta sig till mästarnivå. Boken beskriver väldigt intressanta resor som olika amerikanska företag har gjort och man får en inblick i flera fascinerande förändringsprocesser. Men den bör nog läsas ur ett sådant perspektiv än som ett garanterat framgångskoncept på hur man går från att vara ett medelmåttigt företag till ett högavkastande bolag.
Sales pitch, lyrics and some further information about our project
The purpose of the video is to show parts of the intellectual history of management in a way easy to interpret even for those not familiar with the academics of management. The lyrics focus on chosen parts of management and emphasize the message by practical examples. Of course we weren’t able to include every part of management history since it then would have ended in a whole full-length album or a complete symphony. The different perspectives chosen were those we thought best highlighting the views on how management has changed over time. As probably noticed while watching, the video includes a humoristic touch and this approach has also been incorporated when we chose which parts of management history to include. As for the visual, we have had one thought, to combine classic hip-hop video style with illustrations of the management routines described in the lyrics. This will further on contribute to this video being easier to comprehend. The classic hip-hop approach applied to 5 white guys in shiny Adidas uniforms will hopefully even further lighten up the heavy theories described in the lyrics.
It’s a commonly shared opinion among the five of us, this course verifying management as a broad concept hard to put a single definition on, and that management can be looked at through many different perspectives. But whichever perspective chosen one fact remains, it’s essential you can communicate your ideas by taking your target group’s own “language” into account, thus making the message more easy to comprehend. With this communicative perspective in focus, one of the major purposes we hope this video to fulfill is reaching another audience than just academicians. Being more precise, we want to show chosen parts and angels of management for an audience we believe less likely running in to these academic routines of management. Hoping this will encourage a discussion about different management perspectives where it might not have happened otherwise. This in mind makes it quite obvious it’s not possible doing an abstract documentary, focusing on eventual similarities between Foucault’s views on management’s episteme and Poppers methodological induction. To reach an audience less familiar with this very subject, you have to communicate in a way they understand and feel comfortable with. Here you can see strong connections to managing a company or an organization; even if you have the best strategies and the coolest management models, it’s useless if you’re not able to communicate them properly. Hence, one of the most essential aspects of management is making everyone understand where to go and which way to take. Academic routines can often seem boring for the “big mass” and we believe a humoristic approach could make the management history more interesting for our very target group. Besides the major point of the movie, i.e. communicating management theory in a new way to a new target group, it also highlights the importance of communication within the fields of management.
Hip-hop has for a long time been a tool for afro-American middle and lower class to communicate what life is all about, especially showing how the situations in some of the poorer suburbs of USA are experienced from within. We thought it a good idea taking this approach and communicating management through it, thus taking academic teaching to a completely new level; reaching people that so far have been overlooked when it comes to terms of distributing management theory.
Another reason we chose producing a hip-hop video are due to our beliefs that the management enclosing this task would be quite interesting. The management needed by us arranging and getting acceptance for the field trips to the studio and Bentleys were more demanding than we at first thought, not to mention persuading the Bentley manager to actually be a part of the video. The fact this being a zero budget production made it complicated finding a professional singer for the chorus, and even more finding a studio with someone helping us producing. There have been other suggestions of what to include in the video, which we after some time realized weren’t doable, but before accepting this we all pushed our personal connections to the limit. Another management issue we faced was to hype this project; we believed creating this hype could lead to mouth-to-mouth marketing, consequently resulting in many “hits” on Youtube. This reasoning is based on what Mr. Sköld observed in his truck-designing thesis. Sköld found out that what’s motivating truck drivers designing and “pimping” their trucks were not the actual result, but the hype of how great their next truck would be. We applied similar logic, if we get the buzz about this video going, people would build up expectations, thus urging them to see it. Hopefully, the viewers will be more satisfied after watching the video than the truck drivers were after designing the next truck.
Even before giving birth to the hip-hop idea we all agreed on doing a fun project, thus making us more committed to the task and able to produce something to be proud of. Not saying the other groups haven’t had fun, but we believe it fair to say we’re having the very most of it producing this video. Every time leaving for the studio or to shoot new scenes, the mood was at top. This might actually be the most fun we ever had at our soon to be four years at KTH. Practicing what’s been taught in theory is very valuable and it complements the teaching process satisfyingly, and if we, the students, are to be properly prepared for what’s facing us when graduated, we should definitely have more project-based learning implemented in our education.
At the beginning we had a totally different, much more academic approach. But it didn’t feel right; it became so bookish and scholastic. Then, after reflecting over the Youtube clip ‘Consulting paradise’, the hip-hop idea was born. Suddenly we were all engaged to the utmost, and the ideas were gushing. Thus confirming what’s written above, i.e. how important it is having fun, and how much better one then can make the result.
During this course we’ve been taught seeing management from several perspectives, and different models and relevant management history have been discussed during the lectures. Now the course ending, we reflect upon what we learned and how. The most learning took place during the project, managing five different minds wanting the same thing but each in their own splendid way. The models and historical perspectives are of course interesting but learning by doing is, as commonly known, the best way to learn something new.
During the project it’s been necessary for us doing further research about the different models and persons mentioned in the lyrics. Since we had to summarize and criticize them in just a few lines, understanding what they were all about was essential.
This project has indeed made the five of us, if possible, even closer. Even though the video has been ready for a while, we get together more often than before, and just ‘chilling’ which is enjoyable. It appears the kind of ‘Fun Management’ practiced by us during this project has been very successful. It is easier to work hard if you really enjoy what you are doing. Perhaps this is the title of the next Business Bestseller from KTH: ‘Fun Management – Why and how you want to do what you do’.
Considering further releases from Snowflake Productions is not unthinkable!
Sköld David, 2008, ”Behind the Green Paint: The Perverse Core of the Aesthetic Economy”, Royal Institute of Technology, Stockholm
Lyrics:
Management, Here I come, You can’t hide,
Gonna find you and understand you.
Management, Here I come, You can’t hide,
Gonna define you, and start consulting.
If we look back in time, hierarchy’s the way,
Everyone that works has a boss to obey.
This will ensure total control,
But that’s not how to roll!
‘Cause when the CEO comes down to the floor,
What’s he really looking for?
Everyone hides all the stuff that looks bad,
The CEO is still glad.
Taylors rhyme, specialization’s fine,
Scientific management is worth the dime.
Robots never take a leak, they don’t even sleep,
Emotion’s overrated human sissies just weep.
But robots can’t create, fuckers work to late,
Smash them to pieces and off to China State.
People that work need different things,
Maybe fly with their own wings.
Management, Here I come, You can’t hide,
Gonna find you and understand you.
Management, Here I come, You can’t hide,
Gonna define you, and start consulting.
You know the Hawthorne studies they made?
Change motivates people – not what they’re paid,
They wanted to know which way to go.
To make workers work their best in the flow,
Such a little thing as illumination change.
made a big difference – but it ain’t so strange.
For people to feel noticed and treated right,
you might only have to lower the light.
That’s right – Remember Core Competence,
Just thinking ’bout the products is nonsense.
Look inside the company see what we do best,
That, my friend, is the most important quest.
Build your company based on this,
And no opportunity you’ll ever miss.
Prahalad, Hamel, Leonard-Barton were correct,
Upon the Core Competence we must reflect.
Management, Here I come, You can’t hide,
Gonna find you and understand you.
Management, Here I come, You can’t hide,
Gonna define you, and start consulting.
You can’t learn it all,
From the models yeah,
oh baby hey baby
Gotta combine them all oh yeah.
Boston Ma-atrix, Seven S, Outsource, Benchmarking,
Six, Sigma,
User Innovation, oh yeah.
We need to focus more on the people,
Their interaction is the company’s steeple.
Networking more important than feedback,
You should not… Yo, bring the beat back.
you should not stop worrying about sales rather,
you should start focusing on one another.
people should communicate as much they want,
and they won’t ever feel treated nonchalant.
Yo, so we talked about a thousand ways,
to look at management, and what they say.
Taylor, Mintzberg, Drucker, Hamel, Porter, Kotler, Prahalad, Dunbar,
Does anyone care who they are?
Can’t be defined, management’s too wide,
Look at those guys they already tried.
Management’s hard to put a finger on,
It’s what these guys make their money from.
Management, Here I come, You can’t hide,
Gonna find you and understand you.
Management, Here I come, You can’t hide,
Gonna define you, and start consulting.
En analys av en kriminell entreprenör från filmen New Jack City
Denna text avser att behandla utvalda delar av filmen New Jack City. De delar som jag kommer att fokusera på är främst filmens början då några som kallar sig ”Cash Money Brothers” (CMB) under ledning av Nino Brown bygger upp en stor och omfattande kriminell verksamhet fokuserad på drogförsäljning i New York i slutet av 80-talet. Textens tanke är att belysa en sorts organisation som sällan diskuteras av managementlitteraturen och vill inte på något som helst sätt glorifiera kriminell verksamhet, kriminella ledare eller droganvändning.
I filmens början så åker CMB gänget i en Jeep och en av medlemmarna visar Nino Brown en liten behållare med ”crack” (kristalliserat kokain) och säger att detta är det nya som gäller. Först så ifrågasätter Nino Brown varför han har gjort egna affärer vid sidan av. Men snart blir Nino övertygad och ser denna nya produkts potential. Han inser att om CMB är först med att lansera detta i stor skala så kommer de kunna ta över staden och bli störst. Här är det högst intressant att dra en parallell till Joseph Schumpeters teorier kring entreprenören. Enligt Schumpeter är entreprenören inte den som uppfinner en produkt utan den som ser dess potential och sprider den till en bredare massa, den som tar en redan existerande uppfinning och sprider den som en lyckad innovation (Schumpeter 1911). Schumpeter argumenterar vidare för att det är entreprenörerna som är samhällets hjältar och att det är de som driver den kapitaliska ekonomin framåt (Schumpeter 1911 & Schumpeter 1942). Men hur ska vi då ställa oss till Nino Browns lansering utav crack om vi stödjer oss på Schumpeters resonemang kring entreprenören. Det är tydligt att han uppfyller denna definition på en entreprenör. Han är inte uppfinnaren utav crack men han är den som inser och utnyttjar dess potential. Genom att vara den första som lanserar denna nya drog på marknaden så kan han skapa sig en komparativ fördel och på så sett erhålla en monopolistisk ställning och tjäna stora pengar. Ser vi till citatet nedan så ses tydligt att även Nino Brown ser sig själv som en entreprenör när han säger:
”This is the fruit of our hard work. The belief in the entrepreneurial spirit”
Och det är precis detta som Schumpeter menar driver entreprenören, att till följd av att vara först kunna tjäna pengar på en erhållen monopolsituation. Men vi kan ju knappast kalla Nino Brown för en slags kapitalismens hjälte då hans affärsverksamhet leder till många människors undergång och draget till sin extrem till samhällets kollaps. Är det i innovationens sida om lagen och påverkan på samhället som frågan avgörs om huruvida entreprenören är en kapitalismens hjälte eller ej? Eller är det sidan om lagen eller samhällets påverkan som avgör om huruvida det är en innovation eller ej?
Vid CMBs första möte där de diskuterar hur de skall gå vidare med sin produkt så säger Nino Brown följande:
”Change product, you change marketing strategy”
Från detta citat så kan det utläsas mycket om hur Nino Brown resonerar kring sina affärer och sin produkt. CMB ser sig själva som en organisation som måste anpassa sig till förändrade marknadsförhållanden och en förändrad efterfrågan. Nino Brown berättar om hur det skall förändra sitt arbetssätt, de skall sluta med att sälja vid gatuhörn och istället samla allt på ett och samma ställe. Han lägger upp planer på hur de skall ta över det såkallade ”Carterhuset” som är ett stort bostadskomplex där de skall samla både tillverkning, övervakning och försäljning. Vi ser här hur Nino Brown har insett värdet av hur organisationen är utformad, för att CMB skall kunna ha total kontroll över sin verksamhet så måste de samla allt på samma ställe. Men Nino Brown inser även risken med att själv vara i Carterhuset och har därför sitt kontor beläget på en klubb som han driver. Det hela är en väldigt hierarkisk organisation där Nino är överhuvudet och alla följer hans order. Men det ses även att CMB har delat upp tydliga ansvarsområden, en är ansvarig för datasystemet, en har ansvaret för inköpen etc. Vidare så kan citatet ovan tolkas som att Nino Brown inser vikten av vilken omstrukturering som krävs för att CMB skall kunna utnyttja den fulla potentialen från sin nya produkt. Innan de tar steget till att bygga upp denna nya verksamhet har CMB arbetat åt den Italienska maffian. Steget som de tar nu med att börja saluföra crack gör att de helt ompositionerar sig gentemot sina tidigare samarbetspartners som nu blir deras konkurrenter istället. Här kan dras tydliga paralleller till ”Business Reenginering”-tänket. De startar från ett blankt papper och Nino Brown lägger upp strategin för hur de skall totalt omorganisera för att kunna skapa konkurrensfördelar gentemot sina konkurrenter.
De antaganden som ligger till grund för filmen är en klassisk syn på den hierarkiska organisationen. Vi ser en verksamhet som är beroende av att ledaren har total kontroll och kan kontrollera allt. Behovet av total kontroll kan till stor del härröras till att verksamheten är på fel sida lagen och vetskapen om att om något går fel så kommer det att få rättsliga konsekvenser. Det är en verksamhet där ledaren inte kan lita på någon och därigenom eftersträvar att uppnå total kontroll. Detta får ses som en traditionell tolkning av den kriminella organisationen med den stora gangsterledaren på toppen. Tillföljd av detta så krävs det inga förkunskaper om organisations- eller managementteori för att förstå vem som bestämmer och vilken orderväg som gäller.
Men regissörerna förmedlar även en annan sida av den kriminella organisationen som gör att de kan dras än mer paralleller till ett företag. Det är bejakandet av de etiska aspekterna och någon konstig form av samhällsansvar, vi ser t.ex. hur Nino Brown på thanksgiving står och delar ut kalkon och mat till de fattiga och hemlösa. Detta kan tolkas på två sett, det första (som går hand i hand med hans syn på sig själv som den stora entreprenören) är att han ser sig själv som en samhällets räddare och välgörare. Den andra och mer strategiska synsättet är att han inser vikten av att ha de som bor i slummen på sin sida då det ofta är dessa som jobbar eller brukar hans varor. Oavsett vilket synsätt som antas så kan vi på flera nivåer även här dra paralleller till managementteori och hur stora företag arbetar.
Vid en första anblick så kan det se ut som klassisk ”management by fear” som tillämpas av Nino Brown. Men jag tror att det finns en djupare mening än bara detta hos filmmakarna. De vill illustrera Nino Browns oerhörda och snudd på psykopatiska vilja och drivkraft. Det är hela tiden målet driver honom och han skall dit oavsett vem eller vad som måste offras på vägen. Att de har valt att göra på detta sätt gör att det blir lätt även för den vanliga tittaren att förstå Nino Browns entreprenörs sida och hans sätt att bedriva management på.
Referenser:
Schumpeter, Joseph, 1911, ”The fundamental phenomenon of economic development” (ur dennes “The Theory of Economic Development”, Cambridge, Mass)
Schumpeter, Joseph, 1942, “Den skapande förstörelsens process ” (ursprungligen ur Capitalism, Socialism an Democracy), London, Routledge
More lyrics
The latest text update!
[Cissi]
Management, Here I come, You can’t hide
Gonna find you and understand you
Management, Here I come, You can’t hide
(Gonna) define you and start consulting
[Daniel]
If we look back in time, hierarchy’s the way
Everyone that works has a boss to obey
This will ensure total control
But that’s not how to roll!
‘Cause when the CEO comes down to the floor
What’s he really looking for?
Everyone hides all the stuff that looks bad (Throw away a box labeled “Mistakes”)
The CEO is still glad
[1. Niclas 2. Henrik]
Taylors rhyme specialization’s fine
Scientific management is worth the dime
Robots never take a leak, they don’t even sleep
Emotion’s overrated, human sissies just weep
But robots can’t create, fuckers work to late
Smash them to pieces and off to China State (twist a globe)
People that work need different things
Maybe fly with their own wings
[Cissi]
Management, Here I come, You can’t hide
Gonna find you and understand you
Management, Here I come, You can’t hide
(Gonna) define you and start consulting
[Niclas]
You know the Hawthorne studies they made?
Change motivates people – not what they’re paid
They wanted to know which way to go
To make workers work their best in the flow
Such a little thing as illumination change
made a big difference – but it ain’t so strange
For people to feel noticed and treated right
you might only have to lower the light
[Henrik]
That’s right – Remember Core Competence?
Just thinking ’bout the products is nonsense
Look inside the company see what we do best
That, my friend, is the most important quest
Build your company based on this
And no opportunity you’ll ever miss (Perhaps Yoda kan say this?)
Prahalad, Hamel, Leonard-Barton were correct
Upon the Core Competence we must reflect
[Cissi]
Management, Here I come, You can’t hide
Gonna find you and understand you
Management, Here I come, You can’t hide
(Gonna) define you and start consulting
[Cissi]
You can’t learn it all
From the models yeah oh baby hey baby
Gotta combine them all oh yeah
Boston Ma-atrix
Seven S, Outsource, Benchmarking, Six Sigma
User Innovation oh yeah
[Rasmus]
We need to focus more on the people
Their interaction is the company’s steeple
Networking more important than feedback
I’s not unim… Yo, bring the beat back (Here the beat is muted for a second)
you should not stop worrying about sales, rather
you should start focusing on one another
people should communicate as much they want
and they won’t ever feel treated nonchalant
[Fabian]
Yo, so we talked about a thousand ways
to look at management, and what they say
Taylor, Mintzberg, Drucker, Hamel, Porter, Kotler, Prahalad, Dunbar
Does anyone care who they are?
Can’t be defined, management’s too wide
Look at those guys they already tried (PAUS)
Management’s hard to put a finger on
It’s what these guys make their money from
First draft of song lyrics
Management, Here I come, You can’t hide
Gonna find you and understand you
Management, Here I come, You can’t hide
Gonna define you and take you public (sell to McKinsey) (start consulting)
If we look back in time, hierarchy’s the way
Everyone that works has a boss to obey
This will ensure total control
But that’s not how to roll!
‘Cause when the CEO comes down to the floor
What’s he really looking for?
Everyone hides all the stuff that looks bad (Daniels roliga videotanke)
The CEO is still glad
Taylors rhyme specialization’s fine
Scientific management is the shit, big time (byta ut “the shit big time” mot worth the dime)
Robots don’t take a leak, they don’t even sleep
Emotion’s overrated, human pussies just weep
But robots can’t create, fuckers work to late
Smash them to pieces and off to China State
Thoughts and reflections upon reading “How Business Schools Lost Their Way”
In the beginning God created practice and theory. Even though the terms are fundamental, we do not believe them to be contradictionary. Instead, we believe they can and need to be used in conjunction to reach the best results in solving a concrete problem in a complex environment. One of the problems within the business education at our own university, KTH, is the same as the authors of the text “How Business Schools Lost Their Way” – Bennis and O’Toole – claim: The present education focuses too much on theory-based knowledge. This is a belief universally shared by the authors of this essay. However, some experience-based knowledge need to be experienced and cannot be taught at universities. The post is mainly written in a Swedish point of view since we all study in Stockholm.
Starting with the balance between theory and practice, we believe that Bennis and O’Toole pinpoint the problem when they say that “Business schools have embraced scientific rigor but they have forsaken other forms of knowledge”. Even though the text is about MBA educations in the US we believe that the same concerns can be applied to our management education at KTH. The holistic view needed in solving real life business-oriented problems is sidestepped in favor of a reductionistic view. This leads to an education where the pupils excel in solving limited assignments but are unable to combine and apply them to solve more complex and broader situations. A solution to this problem might be to integrate experienced people from the business world to give lectures during courses.
In general, influence from the industry on education should be a requirement not only in the top layer, but also closer to the actual operations. Our reflection of the current situation is that the influence is on the top-level and that many of the possible uses of the industry in classes are left unused. One solution might be to include guest lecturers on a more regular basis to create a closer relation between the pupils and real businesses; between theories and practice. Furthermore the education could be more case-focused with coursework created by the industry, perhaps with a case course every term or one case per month.
Some reasons students enroll into business schools are to get a solid education as well as to gain an advantage through the school’s reputation when applying for a job. This reputation is however measured by the school’s academic rank which in turn is based on their academic achievements. This does not correlate at all to how much the company appreciates the student’s qualifications. If Bennis and O’Toole are correct, companies prefer students that are better in practice. At the same time it is meriting to have a degree from a high-ranking university. This contradiction further increases the gap between the university and the business. It also creates a circle of misunderstanding where the companies do not know what they want and the schools do not know what to give them.
One alternate but not preferred solution might be to have universities only teaching theoretical subjects and leave the practical skills to the companies – as long as the companies know what they get they can mould their recruits as they see fit. This would be to confess that the degree is a receipt that the students are able to learn, not that they know. However, one important reason why business schools were created was to satisfy the need for companies to reduce the time for internal education of employees. Above suggestion would take us back to square one. Another extreme would be for universities to mainly be teaching practical knowledge, similar to what business schools were in the beginning. This would also be a step backwards instead of one into the future. A balanced focus between theory and practice must be the preferred way.
What one should bear in mind while discussing this topic is that not everything can be taught at universities. From the Bennis and O’Toole text we get a feeling of overconfidence in what can be taught in school. The universities can prepare students for most tasks work brings. Some important aspects of work cannot be acquired at universities – among other things experience-based knowledge. It is important to get in touch with subjects such as ethics, morals and philosophy in school but it is unwise to expect students to be perfectly prepared for these matters upon graduation. But, as Louis Pasteur said, the coincidence favors the prepared mind.
One last aspect of this post is the one of us students ourselves. Even if we say that we want reality-based cases, from a non-perfect world, we still want clearly framed problems with well mapped-out syllabus. We have more than one time seen students become frustrated when the directives, goals and grading criterias have been blurry and subjective. The basis of this is the urge to get good grades in the competitive environment that students experience. Still, students could (or perhaps should) be thinking more about what they learn and less about their grades.
