Jim Collins beskriver i boken vad som utmärker såkallade “GtG-företag”. Ett GtG-företag är ett företag som har tagit klivet från “Good” till “Great”. Totalt så har författaren hittat 11 stycken sådana företag (han har utgått från de 500 företagen som ingår i S&P 500 som är ett index som innehåller de 500 största företagen noterad på amerikanska börsen). Kriterierna för att de skall kvala in i denna GtG-kategori är att de ska ha uppvisat en ackumulerad aktieavkastning i linje med eller under marknadsindex under 15 år. Efter det skall företaget genomgå en förändringsfas för att sedan under 15 år ha en ackumulerad aktieavkastning som är minst tre gånger större än den ackumulerade marknadsavkastningen. För att kunna finna särskiljande faktorer som utmärker dessa företag så konstrueras sedan en pool utav jämförelseföretag. Denna består utav två grupper. Den första gruppen bestod av direkta jämförelseföretag, dessa var i samma bransch som GtG-företaget och hade liknande förutsättningar vid förvandlingstidpunkten men har inte lyckats bli ett mästarföretag. Den andra gruppen består av företag som lyckats göra ett tillfälligt lyft och uppnå mästarföretagsstatus men inte lyckats med att vara varaktiga.

Redan här så ställer jag mig frågande, inte direkt till själva studien utan till författarnas språkbråk. Är inte mästarföretag något bredare än endast ackumulerad aktieavkastning? Termen känns i mina ögon en aningen missvisande, ty jag anser att ett mästarföretag även bör fokusera på etiska aspekter och ta sitt samhällsansvar. Ett mästarföretag är vidare i mina ögon ett som har en sund personalpolitik och humana värderingar. Detta är inget som nämns i boken, dock så kan det såklart vara underförstått att företaget inte kan vara högpresterande under en lång tid utan att ta hänsyn till omvärlden och sin personal. Men då detta inte nämns någonstans i boken så antar jag att detta inte är en förutsättning. Således så känns termen mästarföretag totalt missvisande, “högpresterande” eller möjligtvis ”hyperavkastande” känns mycket mer rättvisande. Detta gör inte studien mindre intressant, det är ett intressant ämne att studera vad som utmärker företag som vida presterar över marknaden i stort. Men man måste komma ihåg till vilka kriterier man har valt ut företagen på och vad dessa symboliserar.

Collins hittar i sin studie sju stycken enligt honom särskiljande drag som uppfylls utav de företag som han benämner som “mästarföretag” men som inte finns hos jämförelseföretagen.

1.En utmärkande typ av ledarskap som de benämner som “Nivå 5 ledare”. Detta är ledare hängivna att uppnå resultat och som kan kombinera ödmjukhet med professionalism.

2. Först vem sen vad. Först måste man hitta rätt folk och sätta dem på rätt positioner i företaget. Sen utifrån dem forma företagets strategier.

3. De slutade aldrig tro på att på att de kan och kommer att segra i slutändan men var även så pass insiktsfulla att man vågar se den bistra sanningen i vitögat.

4. Något som han kallar “igelkottskonceptet” som är en slags utveckling av kärnkompetensresonemanget. Det gäller att hitta ett affärskoncept som uppfyller “de tre cirklarna”. De tre cirklarna är en bild på tre cirklar som sitter ihop och i mitten av bilden så skär alla tre varandra. I cirklarna står det “Det företaget brinner för”, “Kärnan i företagets modell” och “Det man kan bli bäst i världen på”. Kort sagt så är det kärnkompetensresonemang men att man även ska ställa sig frågan om förtaget kan bli världsbäst på detta.

5. De har en kultur präglad av disciplin

6. De har en unik syn på tekniken, de använder den inte för att initiera en förändring utan använder den för att accelerera eller underlätta förändringar. Men de visar sig att teknik inte är en primär orsak till att uppnå mästarklass.

7. De lät förändringsprocessen ta sin tid och stressade in fram den, det fanns inget mirakelögonblick där allt förändrades utan det var ett envetet gnetande under lång tid.

Collins går metodiskt igenom respektive egenskap och beskriver dessa utifrån sina mästarföretag.

Detta är mycket intressant läsning ur ett företagshistoriskt perspektiv, man får en unik inblick i olika företag och vilken typ av strategier och fokus som de har haft utifrån de fem egenskaper som Collins har definierat. Vidare så finner jag resonemanget om de s k Nivå 5 ledarna som den absolut intressantaste biten. Den personlighetstyp som Collins beskriver är inte den som jag först tänker  på när jag hör talas om framgångsrik företagsledare. Han beskriver timida och ödmjuka människor som inte framhåller sin egen insats utan istället framhäver andras prestationer. Det är absolut inga mesiga ledare utan är väldigt tydliga och målmedvetna men de har inget behov att höja upp sig själv. De övriga kriterierna är också intressant läsning, men är kanske inte några nya revolutionerande insikter. Men ur ett beskrivande perspektiv så är det nog så intressant att även läsa om dessa då man får en bra beskrivning ur hur det har sett ut på dessa företag som har vida överkastat aktieindex.

Jag anser att boken bör ses med ett sådant mer beskrivande syfte i åtanke. Collins försöker å andra sidan att se boken som svaret på hur ett företag når och lyckas bibehålla en avkastning som vida överträffar marknaden.  Se t.ex. på citatet nedan som är hämtat ifrån sida 29 i bokens inledning.

“Den (boken, Rasmus anm.) handlar om hur man förvandlar en ordinär organisation från det vanliga till det mästerliga”

Men jag anser att Collins har fått riktningen på implikationerna aningen om bakfoten och vänt dem åt de hållet som han vill. Studien är som tidigare nämnt utformad genom att man har plockat ut en grupp företag och kontrollerat vad som utmärker dem jämfört med en jämförelsegrupp. Således är de egenskaper som Collins hittat en nödvändighet för att kvala in i den kategorin som han har definierat. Men studien säger inte att detta är en garanti. Ty då måste man göra tvärtom. Då måste man först plocka ut alla företag med dessa sju egenskaper och sedan se om de är företag som lyckats transformera sig från normala till så kallade “företag av mästerklass”. Men som studien nu är genomförd så går alltså implikationen ”mästerföretag” à “uppfyller de sju egenskaperna” inte “uppfyller de sju egenskaperna” à ”mästerföretag”. Det är en väldigt stor skillnad på dessa två påståenden och de måste tolkas utifrån det som de faktiskt säger. Så den frågan som jag ställer mig direkt är således, hur många av de resterande “icke mästerföretagen” på S&P 500 uppfyller dessa 5 kriterier. Ett exempel är att Collins talar mycket om egenskap nr fyra, som innebär att företaget vågade byta riktning och ta ett revolutionerande steg. Jag tycker att det hade varit högst intressant att se hur många företag som bytt riktning radikalt där det slutat med att de gjort stora förluster.

Detta är inget som i sig gör studien och boken mindre intressant men det är bara det att jag ogillar det faktum att de sju utmärkande egenskaperna framställs som ett framgångskoncept och inte som förutsättningar för att man eventuellt skall kunna uppnå Collins definition på företag som lyckats ta sig till mästarnivå. Boken beskriver väldigt intressanta resor som olika amerikanska företag har gjort och man får en inblick i flera fascinerande förändringsprocesser.  Men den bör nog läsas ur ett sådant perspektiv än som ett garanterat framgångskoncept på hur man går från att vara ett medelmåttigt företag  till ett högavkastande bolag.